Tappad rubrik
Jag tänkte lägga upp ett tal som är skrivet av en person som om man känner mej kan räkna ut vem det är.
Denna person har ingen kontakt med mej i dag och den personen vill inte heller ha det.
Men detta tacktal som är skrivet gör mej i dagens läge väldigt ont. Är det verkliga ord eller är det bara ett ihop skrivet tacktal för att klara uppgiften? Hade ni frågat då talet är skrivet skulle ja svara att det är verekliga ord, men i dagens läge vet jag inte vad jag ska tro!
Tacktal
Många som har äldre eller yngre syskon brukar säga att dom avskyr varandra. Men har ni tänkt på hur fort relationen kan förändras? Min syster och jag har alltid varit som katt och hund. Vi brukade bråka hela tiden och kom aldrig överens. När vi väl var sams så varade det ungefär en timme. Det är löjliga saker vi bråkar om; vem som ska gå ut med hunden, vem som har snyggast tröja eller vem som lyssnar på bäst musik. Helt enkelt löjliga saker.
Min syster har ändå lärt mig mycket. Mer än mycket faktiskt, hon har lärt mig nästan allt jag vet om skytte. Och det är jag tacksam för. På ett sätt skulle jag vilja säga att det är tack vare henne som jag är så bra som jag är på skytte. När allt går dåligt så har hon alltid bra svar på varför det går som det går. Hon är som en bästa vän som man alltid kan prata med, och det är inte många syskon som kan. Att allt kan förändras på bara några sekunder fick jag lära mig själv.
Den 11 mars 2007 hände något som förändrade vår relation. Min syster och jag hade bråkat på morgonen. Hon var stressad över ett nationellt prov och det gick ut över mig. Jag skulle till Cosmonova med klassen den dagen. Jag var riktigt arg på min syster när jag slängde igen dörren hemma och gick till tåget. Jag visste inte då att den dagen skulle förändra min familjs liv.
När vi var på Cosmonova ringde min mamma och berättade att min syster var på väg till Astrid Lindgrens barnsjukhus med helikopter. Hon hade varit på väg hem från skolan med moped när en bil kört ut i vägen och inte uppmärksammat henne. Hon hann aldrig bromsa och körde rakt in i bilen. Vad som hände sen är det ingen som vet. Allt hände på bara några sekunder. Någon ringde polisen och efter en halvtimme så var hon i luften. Min mamma och pappa var på väg till sjukhuset och jag satt på tåget från Stockholm. Det var på tåget hem som jag insåg hur illa det verkligen var.
Jag ville inte följa med till sjukhuset. Jag visste inte om jag skulle klara av att se min syster så. Jag fick bo hos min mormor och morfar under tiden hon låg på sjukhus.
Att rykten kunde spridas så fort visste jag inte heller. Det var rykten om att hon brytit ryggen, blivit förlamad och brytit nacken. De som spred ryktena visste ingenting. De hade inte hört något om hur hon mådde. Det enda dom visste var det som stod i tidningen. Folk kom hem till oss och telefonen gick på högvarv. Det var hektiska dagar som följde.
Jobbigast var att gå till skolan dagen efter. Alla tyckte så synd om mig. Men det var ju inte synd om mig. Det var ju inte jag som blivit påkörd. Det var synd om dig.
Efter fem dagar fick hon komma hem. Min syster fick vara kvar på sjukhuset så länge då hon redan innan olyckan råkat ut för en annan olycka där hon skadade ryggen första gången. Det var året innan. Hon föll från ett staket som var cirka 80 cm högt. Men jag förstod nog inte då att det var så allvarligt. Det var under olyckan 07 som jag förstod allvaret. Det var första gången sen den morgonen vi bråkade som jag såg henne. Det var som om en sten lyftes från mitt hjärta. Det var så overkligt att se min syster så trött och sliten. Jag var beredd att göra allt för henne just då.
Min syster klarade sig bra med tanke på vad ryktena sa. Hennes ryggkotor blev ihoptryckta och hon var det där lilla berömda hårstråt ifrån att bli förlamad. Efter olyckan slutade vi bråka. Vi slutade ta varandra för givet. Vi vet nu att det kan ta slut på bara några sekunder. Med det här vill jag tacka bilisten som körde på min syster. Tack vare honom har vi kommit varandra närmare.
Tack Bertil!
Många som har äldre eller yngre syskon brukar säga att dom avskyr varandra. Men har ni tänkt på hur fort relationen kan förändras? Min syster och jag har alltid varit som katt och hund. Vi brukade bråka hela tiden och kom aldrig överens. När vi väl var sams så varade det ungefär en timme. Det är löjliga saker vi bråkar om; vem som ska gå ut med hunden, vem som har snyggast tröja eller vem som lyssnar på bäst musik. Helt enkelt löjliga saker.
Min syster har ändå lärt mig mycket. Mer än mycket faktiskt, hon har lärt mig nästan allt jag vet om skytte. Och det är jag tacksam för. På ett sätt skulle jag vilja säga att det är tack vare henne som jag är så bra som jag är på skytte. När allt går dåligt så har hon alltid bra svar på varför det går som det går. Hon är som en bästa vän som man alltid kan prata med, och det är inte många syskon som kan. Att allt kan förändras på bara några sekunder fick jag lära mig själv.
Den 11 mars 2007 hände något som förändrade vår relation. Min syster och jag hade bråkat på morgonen. Hon var stressad över ett nationellt prov och det gick ut över mig. Jag skulle till Cosmonova med klassen den dagen. Jag var riktigt arg på min syster när jag slängde igen dörren hemma och gick till tåget. Jag visste inte då att den dagen skulle förändra min familjs liv.
När vi var på Cosmonova ringde min mamma och berättade att min syster var på väg till Astrid Lindgrens barnsjukhus med helikopter. Hon hade varit på väg hem från skolan med moped när en bil kört ut i vägen och inte uppmärksammat henne. Hon hann aldrig bromsa och körde rakt in i bilen. Vad som hände sen är det ingen som vet. Allt hände på bara några sekunder. Någon ringde polisen och efter en halvtimme så var hon i luften. Min mamma och pappa var på väg till sjukhuset och jag satt på tåget från Stockholm. Det var på tåget hem som jag insåg hur illa det verkligen var.
Jag ville inte följa med till sjukhuset. Jag visste inte om jag skulle klara av att se min syster så. Jag fick bo hos min mormor och morfar under tiden hon låg på sjukhus.
Att rykten kunde spridas så fort visste jag inte heller. Det var rykten om att hon brytit ryggen, blivit förlamad och brytit nacken. De som spred ryktena visste ingenting. De hade inte hört något om hur hon mådde. Det enda dom visste var det som stod i tidningen. Folk kom hem till oss och telefonen gick på högvarv. Det var hektiska dagar som följde.
Jobbigast var att gå till skolan dagen efter. Alla tyckte så synd om mig. Men det var ju inte synd om mig. Det var ju inte jag som blivit påkörd. Det var synd om dig.
Efter fem dagar fick hon komma hem. Min syster fick vara kvar på sjukhuset så länge då hon redan innan olyckan råkat ut för en annan olycka där hon skadade ryggen första gången. Det var året innan. Hon föll från ett staket som var cirka 80 cm högt. Men jag förstod nog inte då att det var så allvarligt. Det var under olyckan 07 som jag förstod allvaret. Det var första gången sen den morgonen vi bråkade som jag såg henne. Det var som om en sten lyftes från mitt hjärta. Det var så overkligt att se min syster så trött och sliten. Jag var beredd att göra allt för henne just då.
Min syster klarade sig bra med tanke på vad ryktena sa. Hennes ryggkotor blev ihoptryckta och hon var det där lilla berömda hårstråt ifrån att bli förlamad. Efter olyckan slutade vi bråka. Vi slutade ta varandra för givet. Vi vet nu att det kan ta slut på bara några sekunder. Med det här vill jag tacka bilisten som körde på min syster. Tack vare honom har vi kommit varandra närmare.
Tack Bertil!