Ett tag sedan
Det var ett tag sedan jag skrev några rader här, men det har sina förklaringar, jag har ingen ork till att sitta vid datorn och skriva hur jag mår och hur allt är. Men nu har jag tagit mej orken för att skriva hur jag mår och vad som händer för er som följer min blogg.
För ungefär två veckor sedan var jag och min sambo iväg på rally med Lucas och Felicia´, helt underbar dag med fint väder och mycket bilar.
Men kvällen vart inte lika rolig, jag tappade känseln på vänster sida och huvudvärken vart värre än någonsin.
Jag kunde inget göra då de inte gör något på akuten utan jag fick vänta tills måndagen för att få tag på min läkare.
Söndagen var tung men vi var ute nästan hela dagen och bara njöt av det fina vädret, vi packade en fika korg och åkte och hämtade Johans föräldrar och åkte ner till Stendörren och satt där och myste en stund innan vi åkte in till Trosa och åt en god middag.
På måndagen var det dags att ringa till medicin kliniken för att kunna få några svar. Och jag vet inte om man kan säga att jag fick några bra svar, utan jag fick bara tråkiga besked som att ja kunde ha en Hjärntumör, och att det kunde vara illa om 2-3 veckor. Läkaren viste inte vem som skulle ha hand om mej utan sa att jag skulle söka mej till vårdcentralen för att få svar på min huvudvärk, och läkaren skulle skicka en remiss till smärtkliniken i Nyköping.
Helt förkrossad lägger jag på luren med inga nya svar utan bara hemska svar, via en telefon.
På tisdagen ringde min sambo till läkaren för att få svar om det verkligen är så illa som jag berättat, att läkaren inte kan göra något mera.
När läkaren ringer upp min sambo så får jag höra att jag har hittat på allt och att det inte alls är någon hjärntumör, men om man lyssnade på läkarens röst så hörde man att läkaren inte kunde erkänna att han faktiskt hade gett mej det beskedet via telefon, då man inte lämnar sådana besked via telefon.
Inga bra svar denna gång heller, Johan kontaktar smärtkliniken för att se vad dom kan göra och får veta att remmissen läkaren skickat är helt luddig och att de inte riktigt förstår vad läkaren menar.
Alltså inga svar denna gång heller utan vi är tillbaka på ruta ett, vi kontaktar vårdcentralen för att få någon hjälp.
Där får jag träffa en sjukgymnast som tyvärr inte lyssnar på det jag har att säga om att ja inte har någon känsel, utan sjukgymnasten maler på och maler på om att ja ska kunna känna brittsen jag ligger på, och kunna känna att det är svalt i rummet, men jag kände inget, utan vart mer ledsen än jag var innan jag gick in och försökte få hjälp.
Jag och min sambo väljer då att gå och prata med en sköterska så att ja kan få en läkartid och börja lösa upp det här som finns.
Sjuksköterskan vart orolig och arg att man inte tagit mej på allvar, då kroppen blivit sämre och jag har tappat all känsel, plus att jag fortfaraden inte känner min blåsa. Så sköterskan pratar med sina kollegor och de ringde under eftermiddagen och säger att jag har en läkartid på måndagen några dagar senare.
När jag och min sambo sitter och äter lunch möter vi en kille som har varit med om liknande problem och vill gärna hjälpa mej. Så jag åker dit till honom på Gnesta Friskvård och pratar och berättar om vad det är som hänt.
Och får några få verktyg jag kan jobba med för att tänka på rätt sett och han delar med sej om sin historia, och jag känner att de e väldigt likt det jag har och det är skönt att prata med någon som varit med om det jag är med om.
I går träffade jag som sagt läkaren på vårdcentralen och jag vet inte om jag vart mer klok efter det. Dom på primärvården (vårdcentralen) kan inte göra så mycket, vilket jag hade förstått att de inte kunde. Men dom är min enda hjälp i detta just nu.
Fick iväg en remiss till Huddinge sjukhus för att träffa en neurolog och kunna utreda den inkapslade spinalvätskan som finns, och jag ska prata med en kurator angående min sömn, för att kanske kunna få några tips på hur jag ska kunna slappna av.
Sedan fick jag fylla i lite pappren angående hur jag mår och hur livet är i allmänhet, och man kunde ha som max 56 poäng och ju högre poäng du har ju sämre mår du, men jag hade bara sex poäng då jag svarade på en fråga angående sömnen att jag inte sov mer än 2 timmar per natt. Annars hade jag haft noll poäng.
Så det fanns inga psykiska problem som kunde störa detta. Utan det är fortfarande ett mysterium allt detta.
Ringer till kuratorn idag som läkaren bad mej göra i går, för att kunna boka en tid och se vad de skulle kunna göra åt mina sömnproblem , men kuratorn vet inte riktigt vad de skulle kunna hjälpa mej då jag har fyllt i ett papper och har så låga poäng, och att jag mår väldigt bra om man bortser från allt det som kommit fram nu under de senaste tre månaderna. Kuratorn skulle återkomma till mej när de pratat med läkare osv om vad de ska kunna göra för att hjälpa mej, för det är något i kroppen som är ett problem.
Fick hem ett papper under förra veckan från smärtkliniken om att de fått min remiss och BERÄKNAR ta hand om mej inom 2 månader.
Alltså ska jag gå med detta i ytligare två månader, och inte kunna sova mer än 30 minuter per dag.
Jag blir sämre och sämre, det är så illa att jag inte kan skära min egna mat längre och jag kan inte skriva för jag har ingen energi till att hålla i pennan.
Jag står på ruta ett igen och inget händer, man får bara höra massa saker som det kan vara, men man utesluter inget.
Jag vill bara bli bra nu, för jag börjar tappa all ork att åka till det och det sjukhuset och dra samma historia igen, men ingen lyssnar på allt jag har att säga, så snart orkar jag inte.
Men jag är evigt tacksam till min Sambo som stöttar och finns vid min sida hela tiden när det är svårt och tungt.
Och även hans Mamma och Pappa som är ett otroligt stöd.