Snart 5 månader
Snart har det gått 5 månader och det har fortfarande inte hänt ett skit.
Jag blir skickad till smärtmottagningen för att få deras bedömning, men vad hjälper det?
För en vecka sedan fick jag första tiden på smärtkliniken, där jag träffade en sköterska som skulle prata med mej om hur jag mådde och hur ont jag har osv, Sjuksköterskan började otroligt klantigt genom att inte hälsa på min Sambo utan bara hälsade på mej och sa att hon bara ville prata med mej, och att min sambo inte får följa med in till rummet, fast en jag ville ha med honom.
Men fick under samtalet med sjuksköterskan veta att jag inte hade fått någon bedömning om min sambo hade varit med. Vad är det för sett att arbeta på? Jag som är otroligt trött på sjukhus och allt som har med läkare å göra orkar inte med att bli skickad hit och dit, mitt enda stöd fick inte vara med mej.
Efter samtalet med sjuksköterskan var jag inte alls glad, tårarna rann ner för mina kinder och det kändes inte alls bra. Jag fick en känsla av att sjuksköterskan inte trodde på det jag berättade, och jag kände att detta kommer inte att hjälpa mej. Utan sjuksköterskan trycker ner mej mera genom att inte lyssna på det jag berättar.
Eftersom min sambo inte fick följa med och vara mitt stöd i torsdags så följde min svärmor med i måndags,
Jag var inte alls glad över att åka dit alls, då jag inte hade någon bra känsla över de hela. Kommer dit och sitter och väntar en bra stund innan läkaren kommer. Läkaren hälsade denna gång bara på mej när jag sträckte fram handen för att få veta vad hon heter, men hörde knappt vad hon sa. Läkaren hälsade inte på min svärmor utan vi reser oss upp för att gå till rummet då läkaren säger: "Jag vill prata själv med Carolina, för att göra min bedömning om henne, du får sitta här och vänta"
Min svärmor svarar då: "jag hoppas att du accepterar att Carolina är otroligt sjukhusrädd och vill hon hämta mej så får hon göra det" (min svärmor hade några dagar innan pratat med Patientnämnden där dom sagt att man har rätt att ha med en anhörig)
Läkaren svarar då tillbaka att självklart så hämtar vi dej om det blir för jobbigt.
Jag följer med läkaren med tårarna i ögonen och biter ihop för att inte bryta ihop.
Läkaren ber mej berätta allt ihop från början, samma historia som jag hade berättat för sjuksköterskan några dagar innan. Eftersom jag har den jobbiga huvudvärken och sovit så lite som jag gjort de senaste dagarna så är det väldigt jobbigt och rabbla upp samma historia en gång till. Jag blandar ihop datum och missar och säga saker.
Jag ber flera gånger att få hämta min svärmor för jag vill ha mitt stöd och min trygghet. Men läkaren säger att då kan hon inte göra sin bedömning av mej.
Vid flera tillfällen under tiden jag var inne hos läkaren kom tårarna ner för min kind och läkaren säger: "Oj, sa jag något dumt nu?"
Jag hade redan sagt innan vi började att jag tycker detta är jobbigt att prata om och att det är jobbigt för huvudet, vilket gör att tårarna kan komma.
Efter 1 timmer och 45 minuter är "bedömningen" färdig och jag får gå där ifrån. Läkarbesöket skulle ta cirka 1 timme från början.
Kommer ut och möter min svärmor och min sambo som kommit dit, och då brister allt, jag sjunker ihop på golvet och tårarna bara rinner, de finns inget stop.
Återigen har jag suttit och berättat allt om hur jag mår och vilka symtom jag har och får till svar: "Ja oj, detta låter väldigt allvarligt", Om det nu låter så allvarligt varför gör ni inget åt det? Varför skickar man inte en remiss till några speciallister för att kunna hjälpa mej?
Åker ifrån sjukhuset och vi börjar ringa runt till olika speciallister för att se om de kan hjälpa mej på något vis. Och vi får samma svar hela tiden: "Ni måste ha en remiss för att komma hit", Bra tänkte jag, då ringer jag min husläkare för att få en remiss upp till de olika speciallisterna. Under vänte tiden för att komma fram till vårdcentralen byggs det här lilla hoppet upp om att ja får jag en remiss kanske allt börjar lösa sej.
Men ja, de lilla hopp som byggts upp rasar lika fort när man får prata med en grinig sköterska som säger att min husläkare är på semester och du har en telefontid den 28/10 så du får vänta på den och faktiskt vara glad att jag har en telefontid.
Så nu är det bara att vänta på den där telefontiden på måndag, återigen vänta, vänta, vänta....
Idag fick jag prata med en från försäkringskassan och han vart väldigt oroad över att jag inte fått någon hjälp, så han skulle själv kontakta vårdcentralen för att se vad dom kan göra för att hjälpa mej.
Han sa så här till mej: "ingen ska behöva gå hemma om man inte vill, och i ditt fall så vill du ju inget annat än att börja jobba igen, och att vara 21 år å gå hemma så här länge är inte roligt".
Där känns det som dom verkligen vill hjälpa en, för ingen vill vara sjukskriven.
I morgon kommer SN (Sörmlands nyheter) hit för att göra en intervju om allt vad jag varit med om. Om hur jag blivit kastad från ena sjukhuset till det andra utan några svar på varför man gör så här. Så nu är det bara att vänta och hoppas att allt blir bättre.