Eländiga sjukhusbilden
Vet inte riktigt vart jag ska börja egentligen.
Jag vill inte avslöja för mycket här på bloggen och det kommer jag att hålla.
Men just nu är vårat liv inte riktigt som vi hade tänkt oss.
Det har snart gått 11 månader med min sjukhus bild och de vet inte vad det är ännu, vilket är väldigt frustrerande.
Man går dag ut och dag in och hoppas på att läkare eller någon annan ska ringa och berätta att nu har vi en lösning på detta Carolina, vi vet hur vi ska hjälpa dej.
Men än så länge har det inte hänt:(
Var i väg för ett tag sedan för att få hjälp, men när vi kom upp dit fick vi en chock, det var inte alls som de hade sagt till oss att de skulle vara.
Allt var oplanerat och de dom hade tänkt ut att ja skulle göra där uppe var att träna 8 timmar på en hel vecka!
Men alla undersökningar då? Hur ska jag kunna träna när de inte vet vad felet är?
SÅ många tankar kom upp och man vart mer och mer frustrerad.
Åkt långt för att bara träna 8 timmar på en vecka? Hmm... det kändes inte alls okej.
Fick träffa en läkare på avdelningen som gjorde sin bedömning och där vart allt ännu värre, det visade sig att de knappt visste något om min tidigare skada. Dom hade 5 små anteckningar från Nyköping Sjukhus.
Vi får alltså ta och berätta samma historia en gång till, har verkligen glömt hur många gånger:(
Läkaren gjorde en koll på reflexer osv, och visste inte vad hon skulle säga. Vi träffade också en arbetsterapeut, som vi fick gå igenom hela historien med. Två gånger på samma dag fick vi ta samma historia. Vilket nu börjar bli väldigt tröttsammt och tjatigt.
På kvällen vid sju tiden skulle vi få träffa läkaren som hade hand om mitt fall, men tror ni att han kom? Nej det gjorde han inte alls.
Jag och Johan satt och väntade och väntade för att få träffa läkaren och kunna få svar på våra frågor.
Men undanflykten var att han tagit fel på dagen och skrivit en annan dag men menat Tisdagen istället för Måndagen!
Johan åker hem tidigare för att han skulle iväg på ett jobb och jag sitter kvar en stund på sjukhuset för att se om läkaren kommer, och för att få svar på vad som händer, men kvart i åtta gav jag upp då jag fått veta att läkaren tagit fel dag.
Går till hotellet för att kunna smälta dagen men det gick inte, tårarna rann ner för kinderna och jag ville inte alls vara kvar på sjukhuset.
Tisdagen började bra med hotell frukost och sedan en liten kort taxi resa till sjukhuset för att träffa arbetsterapeut och gå igenom vad som händer.
Men tyvärr så gick inte det så bra, då arbetsterapeuten hoppades på att ja skulle träffa läkaren på måndagen och så att hon skulle få lite mera kött på benen, men det hade hon inte fått vilket gjorde de hela mycket svårare.
Efter det var det lunch och fy sjukhus mat är verklligen inte gott, det smakar inget och nej fy tusan.
Klockan ett träffade jag sjukgymnasten som skulle hjälpa mej med träningen och även hon blev orolig för min sjukdomsbild.
Vi testade några små övningar och hon såg direkt att detta var ett problem, smärtan i nacken och huvudet är ett stort problem.
På kvällen kom Johan upp för att vara med när vi skulle träffa läkaren. Och äntligen, en läkare som lyssnar på de jag och Johan hade att säga.
Läkaren bad om ursäkt, att de inte varit mera förberdda osv...
Vi kom överrens om att läkaren skulle kalla in smärtkliniken och alla andra enheter som behövs för att jag ska få hjälp..
Tisdagen gick och vi kom till Onsdagen, då kom svärmor upp och gjorde mig sällskap.
Efter gårdagens samtal med läkaren så hände det en del, fick göra ett EEG test och EMG test.
Det första är ju att mäta hjärnvågor och det andra är nervinpulser i kroppen. Dagen fortsatte med fika på stan och till slut hemma på hotellrummet.
Fick stanna en natt till till Torsdag eftersom dom skulle meddela svaren på Onsdagens prover. Min vanliga tur i oturen så visar det inget....Börjar bli jobbigt att det inte visar sig något men är ju väldigt bra egentligen :)
Det är väl som vi har trott hela tiden att något ligger ikläm i nacken, någon kota trycker på något och sen uppkommer dom här symtomerna.
Tänk om folk i min tidigare närhet hade sett mig för hur jag var och hur jag egentligen mådde så kanske jag hade fått hjälp tidigare. Men det var ingen som brydde sig på det sättet, snarare mörkade en del saker för mig nu när vi har en hel del svart på vitt. Fått otroligt mycket med papper från flera olika försäkringsbolag och sjukhus som var inblandade under mina olycksår. Som tur är ju så hittade jag världens underbaraste kille som verkligen såg till mitt bästa och började kämpa för min skull. Sen kanske inte det var uppskattat hos alla men jag är nöjd och lycklig och det är ju det livet handlar om. "kvinnan väljer"