Låt aldrig hoppet försvinna
Man ska inte låta hoppet försvinna, för hoppet är det sista som sviker en.
Men just nu är hoppet väldigt långt bort, det är svårt att hålla hoppet uppe när man inte får hjälpen man vill ha, eller svar på de frågor man har.
Just nu sitter jag och väntar på att en läkare ska ringa mej för att svara på några frågor angående en remiss som skickades till honom den 18/9 från Huddinge sjukhus, det har snart gått tre månader och efter tre månader så är den remissen ogiltig.
Varför ringer man inte och meddelar att man fått in en remiss? Jag börjar tvivla väldigt mycket på den svenska sjukvården.
Förra veckan kontaktade jag vårdcentralen angående min sjukskrivning och om det kunde vara narkolepsi som jag lider av.
Men det jag fick till svar var att de måste forska vidare om det kan vara narkolepsi, och att sjukskrivningen har psykiatrin hand om nu.
Läkarna på vårdcentralen vill att ja ska till psykiatrin för att prata med en psykolog och få allt detta till att det är psykiskt.
Men Kuratorn jag pratar med säger att detta är något annat, det är inte psykiskt, för hade det varit så allvarligt psykiskt som de säger så hade ja mått ännu sämre och inte alls orkat göra de saker jag gör, och jag hade kunnat somna.
Det är ingen som lyssnar, läkaren ringde alldeles nyss och det samtalet hade jag kunnat varit utan.
Angående remissen han fick den 18/9 så ansåg han att den inte behövdes utan att jag skulle vänta på ett samtal med psykiatrin, istället för att komma till Uppsala och träffa det funktionella teamet som de heter, där det finns läkare, sjukgymnaster,kuratorer och mycket annat för att få hjälp.
Jag ska alltså vänta nu tills jag får en tid på psykiatrin och gå dit för att konstatera att detta inte är psykiskt.
Ännu mera väntan på vad då? Ja vad väntar jag på? Att allt ska bli bra bara så där?
Men jag får väl just nu leva med att bara sova max 30 minuter per natt och sedan ha en enorm huvudvärk och alla dessa blixtar framför ögonen:(